Sandra

Jag är trött. Lite för trött. Har nickat till flera gånger på jobbet under den senaste veckan eller så, två gånger nog till och med somnat på riktigt. Normalt sett skulle jag bara se det pinsamma i det hela. Ulrika började till och med fundera på om jag har diabetes, så hon frågade om jag är ovanligt törstig och får springa på toaletten ofta. Okej att jag går till toaletten ett antal gånger per dag, men det är mest för att det är enda stället man kan få lite lugn och ro. Har dock blivit lite försiktigare med det där sedan Emilia och några konsluter stod utanför en dag och undrade vem som var så fruktansvärt dålig i magen att de behövde en evighet på sig inne på toaletten. Och att det var de minsann tvungna att stanna kvar för att se.

Men tillbaka till ämnet. Igår var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, de bara tårades och sved, och det trots att jag somnat i hyfsad tid kvällen innan och sedan sovit länge på morgonen. Det var lite bättre idag, förmodligen för att jag slocknade redan halv tio igår, men jag har fortfarande varit seg och sådär klumpig som man kan bli när man är trött. Poängen med det här är att det nu insisteras på att jag ska gå och kolla mina trombosytvärden. Förmodligen totalt onödigt, men kanske ändå lika bra att kolla. Jag satt och slog mig själv lite här och var igår, men tyckte mig inte se någon direkt effekt av det. Ja, jag ville alltså kolla om jag fick blåmärken lättare än vanligt, än har jag inte lyckats bli riktigt så knäpp att jag sitter och slår mig själv för mitt höga nöjes skull. Sedan råkade jag hugga mig själv med rakbladstaggarna på tejphållaren idag, igen, och då blödde det väl skapligt. Men det är så svårt att veta om det blöder mycket för att man träffat på ett speciellt ställe, eller för att man är mer blödningsbenägen än vanligt. Så det är väl därför jag gör som framför allt mamma insisterar på, och går och tar ett litet stick i fingret. Eller ja, en babynål i armen. Rädd för nålar? Jag? Inte då.

Värmen verkar förresten vara på väg tillbaka, till helgen ska det bli 20 grader. I söndags var det snö, en vecka senare förväntas sommarväder. April är lika förrädiskt som... Jag vet inte. Kom inte på någon bra jämförelse. Förrädiskt är det i alla fall. Men tänk vad skönt om det kunde bli så varmt. Så kan man dra ut solstolen på altanen, plocka med sig en bok, solglasögonen och en paraplydrink (äger dock inga sådana där små paraplyer, men det får gå ändå), och bara sitta där och njuta av livet. Det hade allt varit något det.

Ha det underbart!

Det här med mänskliga relationer är en ytterst intressant sak. Att passa ihop med alla människor går nog inte, det är ungefär lika troligt som att vi skulle kolonisera Pluto, men var går gränsen för hur man kan bete sig när man är med människor man helt enkelt inte klickar med? Och blir egentligen någonting lättare eller bättre av att man inte ens försöker hålla uppe en artig fasad?

Jag och Cajsa på jobbet diskuterade en hel del idag, om hur jobbigt det kan vara när människor man tycker väldigt mycket om inte står ut med varandra. Hon berättade att hon har en väninna som inte tycker om hennes pojkvän, och därför beter sig otrevligt mot honom varje gång de träffas. Jag hade inga större problem med att förstå hur hon kände sig. Frågan är varför man gör så, varför man inte kan hantera saker på ett mognare sätt. Som sagt, ingen kan klicka med alla, och man kan inte kräva att någon ska tycka om en annan människa, men ett visst mått av artighet och hövlighet kan man faktiskt förvänta sig. Framför allt om det rör en nära vän, som man faktiskt åtminstone tror vill att man ska må bra, vill ens bästa. Frågan är hur bra man mår av att se att två personer man bryr sig mycket om inte står ut med varandra. Och att den ena, eller båda för den delen, visar det så oerhört tydligt. Herregud, vuxna människor som beter sig som småbarn. Och en person som hamnar oerhört mycket i kläm. Kan man inte bara hålla uppe en trevlig fasad, köra lite spel för galleriet? Visserligen är jag för ärlighet framför falskspel, men det är skillnad på vanlig, normal hyfs och på att låtsas att man är överförtjust i någon. Det är en milsvid skillnad. Är det verkligen för mycket begärt att vilja ha den där hyfsen, att kräva en viss ansträngning av folk för att undvika jobbiga situationer?

Jag tycker inte det. Jag önskar att alla andra kunde hålla med mig om det. Tyvärr finns det folk som inte klarar att vara trevliga om de inte känner för det. Inte ens för att underlätta för någon de står nära.

Vad säger det egentligen om en människa?

Ibland hade det varit lättare om man bara åkt någonstans och börjat om. Ingen som kände till vem man var, hade förutfattade meningar om en eller visste någonting om vad man gjort tidigare. Samtidigt finns det givetvis personer här som jag aldrig någonsin skulle vilja lämna. Igen. Men alla former av relationer kan störas av olika orsaker. Man kan växa ifrån varandra. Det kan rinna ut i sanden. Eller så kan allting bli infekterat av lögner och skitsnack, precis som ett gift som långsamt, och till en början obemärkt, smyger sig fram och tar över. Leder till hemska konsekvenser. Jag har alltid undrat över det här med skitsnack och lögner. Nej, jag är ingen ängel själv, det är inte det jag säger. Alla har vi nog snackat skit någon gång, mer eller mindre, överdrivit och bättrat på en massa smaskiga historier. Men att göra det om folk man står nära? Att dra rena lögner? Att ta allting bakom ryggen, istället för att konfrontera personen det berör, vad vinner man på det? Förutom infekterade relationer, kanske till och med mer eller mindre djupa sår?

Brutal ärlighet kan givetvis också vara sårande. Jag har många gånger funderat på hur långt man egentligen kan sträcka sig, hur mycket som egentligen är okej att säga. Att komma med totalt onödiga kommentarer som bara sårar, kan man någonsin rättfärdiga det?

Ska sluta med alla retoriska frågor nu, har bara gått och tänkt så mycket på sådana här saker, reflekterat över varför människor tycker, tänker och agerar som de gör. Om de inte inser vad det kan leda till. Det är inte det att jag anklagar någon speciell person för något, jag har bara fått anledning att ta mig en rejäl funderare på sådana saker. Men alla säger väl dumma saker ibland, beter sig klumpigt. Alla kanske inte alltid klarar att hålla fasaden uppe, eller att hålla inne med korkade åsikter, även om de försöker. Vilket jag innerligt hoppas att de gör. Men ibland starkt betvivlar...

Men jag har faktiskt insett en sak. Så länge man själv är på det klara med vad man känner, så länge man kan stå för sina känslor och handlingar, så har man ingen anledning att må dåligt. Då får det vara upp till andra hur de väljer att agera, och hur de därigenom väljer en fortsatt relation kontra... Hejdå? Kanske behöver det inte vara så drastiskt. Kanske behöver det det. För om någon inte ens kan försöka, inte kan göra minsta lilla ansträngning för att någon annan ska må bättre, då kanske det man har inte är tillräckligt?

Dagen idag har varit okej, fast det har blivit kallare igen. Och jag skar upp fingrarna... fem gånger, tror jag att det var. En gång på ett papper, en gång på en smutsig kartong, och tre gånger körde jag in rakbladspiggarna på industritejphållaren rakt i vänstra pekfingret. Tre gånger i samma finger, vad är oddsen? Brände tungan också, på min tredje dubbla chocomilk. Den gör fortfarande ont. Satte fel lappar på paketen, skrev ut totalt fel antal kollietiketter till mer än en order, och var allmänt snurrig och disträ. Cajsa sa att jag såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna. Vilket var ungefär hur jag kände mig. Men det blev en liten väckarklocka ändå, när hon sa så, jag insåg att jag inte kunde gå runt och deppa ihop. Och jag menar det jag sa, om man bara står för det man känner och gör, då kan man sova gott om natten. Och helt enkelt låta vissa saker vara upp till andra.

På bussen hem hade jag sällskap med Micke, en av konsulterna. Han sa att han och två av de andra konsulterna ska ut i helgen, och frågade om jag ville haka på. Men jag ska upp till Dalarna över påsk, hälsa på Ingemars familj. Läskigt värre det... Men i alla fall så sa han att det lär väl bli någon mer gång, kanske till och med nästa vecka om det inte skulle bli av i helgen, och då skulle de säga till. Så skulle de ta med sina flickvänner, och jag kunde ta med mig Ingemar. Det hade faktiskt varit kul, känner att jag skulle må bra av att lära känna lite nya människor. Inte för att det är något fel på alla de jag har runt mig nu, men... Lite nytt umgänge skadar aldrig.

Nu ska jag sätta mig framför teven med lite mörk choklad. Eller mycket mörk choklad. Det är ju rena hälsokuren, enligt alla forskare, så då är det väl inte mer än rätt att jag kan unna mig lite. Eller mycket, som sagt.

Och till sist... Våren är här, tussilagon har letat sig upp ut marken, varje dag som går är fem minuter längre än den förra. Det blir ljusare och varmare. Jag har en underbar familj, en underbar pojkvän, och en hög underbara vänner. Jag har ett jobb, jag kommer i princip helt säkert in på den utbildning jag sökt, och snart ska jag flytta hemifrån. Och det mesta löser sig, förr eller senare. På ett eller annat sätt.

Livet är faktiskt ganska underbart ändå.

Ha det underbart!

April. Sol. Tussilago, videung, plusgrader före sex på morgonen och fåglar mot den skimrande morgonhimlen. Det slog mig förresten idag att det snart är ett år sedan jag tog studenten. Ett helt år sedan. Ett år är ganska lång tid, man kan hinna uträtta mycket på 365 dagar. Det har nu gått drygt 300 sedan jag stod där i min vita mössa och kände frihetens vindar i mitt bångstyriga hår. Så vad har jag då hunnit åstadkomma?

Tja, ett halvår utomlands, till att börja med. Nästan ett halvår, i alla fall. Bättrade på tyskakunskaperna, träffade intressanta människor, lärde mig en hel massa både om barnomsorg och om mig själv. Har fått höra att jag inte riktigt är som samma person nu jämfört med innan jag åkte. Det är dock fel, väldigt fel. Däremot är jag en förnyad och förbättrad version av mitt gamla jag. Mer social, utåtriktad, benägen att ta plats och stå upp för det jag tycker. Så ett halvår av personlig utveckling, det får man väl ndå se som välinvesterad tid. Även om det innebar en nästan total social isolering och att den jag umgicks mest med inte ens hunnit fylla tre än.

Har ju jobbat en del i Sverige också, och har månadslön för första gången. Har varit så lycklig över då, eftersom det både innebär pengar vid sjukfrånvaro, pengar vid helgdagar, och betald semester. Nu har jag dessutom insett att man kan ta en "flyttdag", med fullt betalt. Sådant tycker jag om. Apropå jobb tackade jag förresten nej till att arbeta på Liseberg. Hade nog varit ett roligt arbete, roliga arbetskompisar och framför allt roligare än att räkna klubbor, peggar och golfbollar. Men Posten vann ändå. Varför? Arbetstiderna, först och främst. Jag kände att jag, efter tidigare nämnda sociala isolering, inte riktigt kände för att arbeta just de tider då alla andra är lediga. De varnade oss till och med på första intervjun, sa att det sociala liv man har, det är det man har med arbetskompisarna. Att de flesta förhållanden tar slut. Men att de brukar reparera sig i oktober igen, när säsongen är slut.

Om man nu ska vara sådan, så spelade väl pengarna in lite också. Jag tjänar bättre på mitt nuvarande jobb, och ska man ha ett jobb med kassa arbetstider vill man väl ändå på något sätt vinna på det. Dessutom, vilket kanske egentligen är ett av de största problemen, är min rygg inte direkt något att hurra över. En shoppingrunda på några timmar kan halvt mörda min rygg, och att då stå upp under arbetspass på upp till tio timmar, det känns kanske inte som ett begåvat val.

Nog om det. Var ju i Berlin i helgen, får ta det som en liten parentes här. Jag, Igge (sorry Ingemar, jag jobbar på att sluta), Louise och Karin bilade ner och slöt upp med Sofia. Bilresan var seeeg, dessutom hade vi seriösa problem med att hitta hostelet när vi väl kommit fram. Men sedan flöt det på! Vi gick en rundvandring och tittade på sevärdheter (även om vi gick väldigt mycket för att se väldigt lite, och missade en hel del), vi satt på uteserveringar och njöt av solen, och vi drack färgglada drinkar och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan kan det, vilket vi nog alla märkte tydligt, bli ganska jobbigt när man är fem personer med skilda viljor, men för det mesta gick det väl bra, antar jag. Och det var definitivt en kul helg! Men nästa gång tror jag vi skippar guideboken och tar en riktig guide istället.

Flytta kommer jag förresten också att hinna med under mitt "år efter studenten". Var och skrev på kontraktet igår, så nu är allting formellt och officiellt. Trettionde april står som inflyttningsdatum, kanske att det blir några dagar senare, med tanke på att det ska tapetseras lite först och så. Men planeringen är i full gång, vilka färger jag ska ha, om det ska bli klinkers i hallen, vilka möbler som är mest brådskande att köpa, vad vi har för saker här hemma som jag kan släpa med mig... En hel massa att tänka på. Men det är kul, riktigt roligt att planera allt. Blir kanske mindre roligt att betala allt, men det är smällar man får ta. Tur att man jobbar nu i alla fall!

Hm, det var nog det året det... Har ju två månader kvar på mig att uppleva världsomvälvande saker. Och förresten, inte att förglömma, har dessutom träffat världens underbaraste och goaste kille. Bara det gör väl året som snart gått till något väldigt speciellt.

Är det inte fantastiskt vad lite kärlek kan göra?

Och våren.

Och kärleken och våren i kombination. DET är riktig magi.

Ha det underbart!

Den som myntade uttrycket "Morgonstund har guld i mund" måste ha varit en mycket speciell människa. Och detta inte i någon positiv bemärkelse. Visst, de allra flesta kan nog se charmen i en soluppgång, i fågelkvitter och en ljusnande himmel en tidig sommarmorgon. Men en kall, mörk morgon i mars, då är det andra bullar.

Andra bullar, vilket uttryck egentligen. Någon som har någon logisk förklaring på vad det kan tänkas komma ifrån?

Men förutom att morgnarna är lite sega, så börjar allt ändå gå bättre och bättre nu. Börjar vänja mig både vid att gå upp vid fem och vid mina arbetsuppgifter. Hade ensamt ansvar för packningen hela dagen idag, vilket var en aning stressigt. Samtidigt är det ganska skönt att få känna att man är lite viktig ändå, att man faktiskt gör något för att förtjäna sin miljonlön. Och det har jag gjort idag!

Att jag har bra jobbarkompisar gör det också lättare, de flesta är otroligt goa. Finns dock en liten surpuppa, som konstant beter sig som om hon drabbats av all världens sorger och bedrövelser. Jag hade nog jobbat med henne på sin höjd två dagar när hon sa att det enda som fattas nu är att hon blir gravid, det hade gjort hennes olycka komplett. Jag hade kunnat trösta henne med att det aldrig lär inträffa, sådana problem som hon påstår att hon har med kontakten med det manliga könet, men jag kände att jag gjorde bäst i att hålla tyst.

Nej, nu får det räcka med jobbprat, nu är det faktiskt HELG! Kan knappt fatta hur fort den här veckan har gått. Men underbart är det, att arbetsveckan äntligen är över! Nu får vi bara hålla tummarna för att jag inte, som någon tidigare fredag, somnar redan vid halv tio.

Kanske borde ta och börja dricka kaffe ändå... De har tagit det chockerande beslutet att ta bort chokladen ur kaffemaskinen nu, så nu har jag ju inte det som alternativ heller. Jag förstår verkligen inte varför de tog bort min älskade choklad, den gav mig den där välbehövliga sockerkicken varje morgon. Men men, som min kära chef brukar säga, somliga saker här i livet kan man inte göra något åt, man måste helt enkelt acceptera dem. Får väl börja experimentera med alla olika kaffevarianter från och med nästa vecka. Så kanske jag blir lite piggare också.

Med andra ord blir det nu andra bullar.

Varför inte kakor?

Ha det underbart!

Förvirrad. Ett väldigt bra ord för att sammanfatta hur jag känner mig just nu. Ett tag trodde jag att jag hittat mig själv riktigt ordentligt, visste precis vad jag tyckte och tänkte, önskade och kände. Men livet är inte alltid så enkelt. Underdrift, det är nästan aldrig enkelt. Kan dock vara väldigt trevligt och bra ändå. Sedan kanske det inte är sådär väldigt många som "hittat sig själva" och stakat ut sin framtid medan de fortfarande är tonåringar, men jag kände ändå att jag var på sådan god väg.

Jag ansökte till universitet häromdagen. Fyra olika utbildningar sökte jag, och även om jag tvingades rangordna dem är jag fortfarande inte helt säker på mitt förstahandsval. Men det blir väl en bra utbildning, antar jag. Jag menar, jag vill göra karriär, vill gå en utbildning som kan ta mig en bra bit mot vad det nu är jag siktar på. Vet inte helt hundra vad det är än, men högt är det. Jag har aldrig varit sådan att jag kunnat nöja mig med medel, åtminstone inte framgångsmässigt. "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna", brukar man ju säga. Vet dock inte om jag kan nöja mig med trädtopparna. Samtidigt som jag egentligen inte ens vet om jag kommer att nå högre än till första grenen. Men jag antar att det ger sig.

Vet inte varför jag börjat fundera så mycket. Eller förresten, det har jag nog alltid gjort. Kände väl bara att jag behövde skriva av mig lite. Det har i alla fall varit en ganska bra dag idag. Ulrika, tjejen som jag jobbar i packet med, var sjuk, så jag hade ensamt ansvar. Men det var inte så farligt, hade alldeles lagom mycket att göra. Hann till och med övningsköra en skjutstativare, alltså en gigantisk truck, under överinseende av Cajsa. Hon tycker att jag borde ta truckkort. Och det var faktiskt kul att köra truck, har ju bara fått köra moppetruck innan. Visserligen är den ganska cool den också, går nog från 0-10 på säkert bara tre sekunder, men det var ännu roligare med den stora. Lite läskigt dock när man höjde sig ändå upp till taket, där gällde det att inte vara höjdrädd!

Vad har jag mer för spännande saker att berätta... Inte så mycket, tror jag. Gud vilket spännande liv jag har. Men jo förresten, Ingemar kommer hit sedan, det ska bli kul! Och imorgon är det fredag, för alla som inte visste. Som om någon skulle missa en sådan sak.

Ha det underbart!

Onsdag, äntligen. Kanske är lite underligt att tycka om onsdagar, vanligtvis brukar det vara fredagar och lördagar som det längtas efter, men onsdagar är också bra. När man jobbat klart vet man att man gjort mer än halva arbetsveckan. Och att imorgon har man fredag-lördag-söndag framför sig, de tre underbaraste dagarna i veckan. Det där blev ändå ingen vidare logisk förklaring va? Men det är väl bara bra att man kan gilla onsdagar också, gör ju veckan lite lättare att stå ut med. "Okej, det är jobbigt att det är måndag idag, men det är ju faktiskt bara två dagar kvar tills det är onsdag!"

Nej, okej, nu flippade jag ur lite för mycket.

Var sen imorse, trots att jag tyckte att jag låg så bra till tidsmässigt. Tvingades springa till tåget, och ungefär halvvägs hörde jag något som med ett klonkande ljud slog mot marken. Jag vände mig om och fick syn på spännet till min väska. Eller ja, en sjättedel av det. Jag insåg ganska snabbt att de andra fem bitarna kunde ligga var som helst på vägen, så det var bara att acceptera att det var borta och gå vidare. Eller ja, springa vidare.

I övrigt har det dock varit en bra dag, förutom att chokladpulvret fortfarande är slut i kaffemaskinen. Så det blir bara vatten för mig på dagarna nu. Fast det kanske är lika bra, får väl se till att inte bli allt för beroende att "Choco milk". Fast det finns nog faktiskt värre saker att vara beroende av.

Ända sedan jag började jobba har jag facsinerat följt livsutvecklingen i en kopp med ett antal veckor för gammalt kaffe. Idag satte jag stopp för det stackars möglets utbredning, genom att råka haka fast en tejphållare i muggen och dra ner den på golvet. Sedan fick jag krypa runt och torka upp mögligt kaffe från ett golv med mer smuts per kvadratmilimeter än jag såg till sammanlagt under min tid i Tyskland. Vilket kanske inte säger så mycket i och för sig, med tanke på att jag bodde i det förmodligen renaste hem som någonsin existerat.

Okej, nog om dagens mord. (Är det mord om man tar kål på mögel? Var går gränsen för när man dödar en livsform? Fast mögel har nog inga tankar eller känslor, inte lika hemskt då.) Efter jobbet tog jag i alla fall en liten sväng i stan och köpte födelsedagspresent till Ingemar. Funderade på om jag skulle gå och titta lite på något till mig själv också, men jag tror att det får bli när vårkollektionerna kommit in ordentligt. Då ska jag shoppa loss! Fick min lönespec idag också, så otroligt härligt att se hur mycket pengar som kommer att trilla in på kontot om några dagar. Tänk att ett enda litet papper plötsligt kan få det att kännas som att det faktiskt är värt allt slit, allt blod, allt svett, alla tårar. Och alla blåmärken, brutna naglar och ömmande kroppsdelar.

Säga vad man vill om det jobb jag har, men man känner i alla fall att man lever.

Ha det underbart!

Dimman låg tät imorse när jag gick till tåget. Dimman kändes minst lika tät inuti mitt huvud. Det bara kändes att det skulle bli en sådan dag då saker går fel. Vilket det då också oftast gör, om man inte släpper sådana tankar.

Kallt var det också, två minusgrader och snö. Att det var kallt, mörkt och att klockan inte ens passerat sex när jag kom till tågstationen gjorde det inte direkt lätt att få upp humöret. Men jag kämpade på. Kom in till stan någon minut försenad och gick bort till busshållplatsen. Vanligtvis brukar det stå att det är 6-7 minuter kvar till min kära buss 156 ska komma. Idag stod det 27 minuter. Jag väntade och väntade och väntade, diskuterade med en av konsulterna på PCC om buss 21 var ett bra alternativ, men den hann åka innan ett beslut fattades. Jag måste jobba på min förmåga att bestämma mig för saker.

Kom i runda slängar tio minuter för sent. Gick inte riktigt att få det att passera obemärkt heller, med tanke på att jag måste stämpla in. Men okej, ingen större skada skedd. Tog mig en rejäl kopp morgonchoklad och satte igång med arbetet. Och var uttråkad nästan innan jag ens hunnit börja. Jag tvivlar på att det finns något mer enformigt arbete än det jag har. Om det inte varit för att jag vetat att det rör sig om en begränsad tid, så hade jag aldrig stått ut. Jag vet inte vad det säger om mig, kanske att jag är lat eller kräsen eller förväntar mig mer än vad jag kan få på vissa punkter, men jag kan inte hjälpa att jag känner sådan fruktansvärd uttråkning och brist på entusiasm. Det är så otroligt monotont, man blir smutsig, svettig och full med blåmärken och småsår. Ibland undrar jag om det är värt det, men alternativet just nu är ju att stå helt utan jobb. Och det är väl inte så kul det heller.

Känner dessutom att jag just nu har så lätt att växla humör, jag blir nästan rädd själv när jag upptäcker hur fort jag kan ändra sinnesstämning. Kanske har något att göra med att det blir en form av stress att inte trivas med jobbet. Eller så är jag bara i någon slags hormonell obalans, sådant brukar ju kunna förklara det mesta. Men jag måste nog jobba lite på att kunna hålla uppe mitt humör, det vinner väl egentligen både jag och min omgivning på...

Egentligen är det ganska intressant hur deppad man kan vara över sin egen situation, när man egentligen inte har särskilt mycket alls att vare nere över. Åtminstone inte jämfört med de problem många andra tampas med. Därmed inte sagt att man inte får tycka att man själv har det jobbigt, men jag borde nog inte klaga på mitt liv. Men jag antar att man ofta inte ser riktigt till vad andra faktiskt har för problem, utan fokuserar alldeles för mycket på sig själv. Förutom när det handlar om vad alla andra har som man själv saknar. Men ingen kan ha allt, eller hur? Och jag har faktiskt ändå åtminstone nästan allt jag önskat mig. Okej, det hade inte skadat att ha en flashig bil, en lägenhet i centrala stan och ett jobb jag kunde skutta av glädje över att få gå till, men jag kan leva med att tillhöra den enorma skara människor som får leva utan det där. Eller som bara får vänta några år på att få det.

Har förresten tittat lite efter lägenhet idag igen, men inte hittat något av jättestort intresse. Eller jo, det finns en som verkar bra, ska på visning där på tisdag. Pappa tycker förresten att jag har för höga krav, men lite måste man väl ändå kunna sätta upp som måsten? Allt jag begär är balkong, badkar, rimlig hyra och att den är större än en kartong. Vilket innebär att allting under 30 kvadrat har ett taskigt utgångsläge om det vill charma in sig hos mig. Sedan är det pappa som pratar om att balkongen måste ligga åt rätt håll och inte för lågt, så det finns möjlighet att sitta där och njuta av kvällssolen. Och ska man lägga ruskigt mycket pengar på en lägenhet, då är det väl lika bra att man ser till att få något man verkligen vill ha?

Nej, nu ska jag slänga mig i soffan i mysbyxor och låta mina ömmande fötter få vila lite. Kanske hämta en stor skål glass först. Måste förbränna mängder på jobbet, bagar är tyngre än man kan tro. Bollarna väger också en del, så jag kan nog vräka på chokladsås också.

Som om om jag inte skulle ätit det även om jag inte lyft ett finger på hela dagen.

Ha det underbart!